Ikväll har jag legat i hängmattan och sett solen gått ner och bara suset i löven från asp, pil, björk och lönn har hållt mig vaken. Den känslan av naturens kraft och att jag fick min egen tid mitt ute i denna fantastiska värld och fick fylla på med det som jag behövde just nu. Thank you nature, och ett privilegium att jag har en plats vid mitt hem som kan ge just den stillhet som så ofta ger mig energi och eftertanke. Känslan av att vara en liten människa mitt i verkligheten med alla måsten och vad jag som person kan ge och vara en viktig del i min omgivning och alla de som jag bryr mig om, men också vad jag tar emot, det är ett härligt samspel och verklighetens givande och tagande.

Nu har jag varit ledig i en och en halv vecka och vädret har varit väldigt tråkigt. Här bor jag i världens semesterhåla och solen har verkligen inte visat sig från sin bästa sida. Varför ska den gömma sig bakom molnen just när jag har semester? Jag har inte ens badat än. Jag vill att det ska vara riktigt varmt både i havet och när jag kommer upp ur det blöta för att jag ska njuta. Som det är nu tänker jag inte ens tanken på ett dopp trots att jag kör powerwalks och jobbar med vårt sommarprojekt, bygga ett trädgårdsförråd. Det får bli en varm dusch när dagen är slut och tända en massa ljus inne för att hålla den råa luften ute när altandörren står öppen. För jag vill ju så gärna känna att det är sommar... Måtte solen komma och den goa värmen så att vi kan få den där extra energikällan som gör att vi kan att stå emot den mörka höst och vinter som alltid kommer till oss som lever i Norden. Glöm inte att kramas mycket, det ger också den där extra värmen som får oss att må bra. KRAM

Att ta hand om allt skräp när någon bygger ger inga applåder, att göra marinaden till den som grillar ger inte heller några ovationer, för vem är det som får all uppskattning när det är klart - inte är det "assistenten" i alla fall. Idag har jag frigjort jord från en stor del av gräsmattan som vi grävt upp och som låg i en enda stor hög.  Den jorden kan återanvändas på andra ställen och det är ett riktigt skitgöra och slitit för ryggen och det känns inte heller som något man får applåder för. Applåder får man när man målar sista strykningen och det blir snyggt och klart, eller när köttet är perfekt grillat, eller när den där listen som aldrig kommit på plats äntligen är där. Det finns många applåder, men att göra det där som ändå ska göras är att jobba i det tysta. Det är då du ska klappa sig själv på axeln och känna dig nöjd och tillfreds med det jobb du presterat. För ser ingen annan det du gjort, vem ska då ge dig uppskattning om du inte gör det själv. Nu ska jag belöna mig med ett glas rosé och känna mig nöjd!

Tänk att det finns så många människor som inte har några gränser. Tänk att dessa människor som överskrider gränserna till det fasansfyllda yttersta får så mycket uppmärksamhet i media och att de antagligen njuter av det. Hur tänker dessa människor? Vad är deras motiv? Vad vill de uppnå? Kan de känna någon empati med det de utsätter oskyldiga människor för? Jag känner att det är väldigt svårt att se något förmildrande i deras sätt att agera. Det som en ensam högerextrimist i Norge har gjort igår och tagit livet av så många människor, den personen har, enligt mig, förverkat sin rätt att leva. Vi lever i ett hårt samhälle som blir allt ondare och att gränserna för vad som är tillåtet eller inte bli allt mer snävt. Mest av allt är det jobbigt att vara föräldrer med barn som nu ska ut i denna hårda värld. Som förälder vill du ju inte skrämma dina barn, du vill ju att de ska uppleva världen och våga möta nya människor och utvecklas. En säker och fredlig omgivning är det vi önskar och det är det vi måste tro på, annars blir det jobbigt...

Det som jag är mest är stolt över är mina barn. Idag har jag varit på Gothia Cup och tittat på en av mina söners fotbollsmatch. De vann mot ett lag från Kenya med 6-0 och min son gjorde tre mål och två assist och den stolthet jag känner över hans prestation, hur duktig han är med att förvalta bollen och det sätt han jobbar för sitt lag och att aldrig ge sig är så gott att se. Han ser inga begränsningar, han kämpar och sliter och bollen ska in i det där målet med alla maskorna. Men också en stolthet över hur tränarna har fått ihop detta lag med alla på olika spelnivårer, olika ambitioner och förutsättningar och skapat ett lag som har en tuff ödmjukhet i sin profil och som kan gå långt med den attityden.

Det är en alldeles speciell lyckokänsla som sprider sig inom mig när jag tänker på, men framförallt ser, mina barn och hur underbart fina de är. Vad det har hänt mycket och vad det händer mycket med deras utveckling. Från den där hjälplösa, söta lilla bebisen, till självgående och goa tonåringar! Jag är en mycket stolt mamma som är oerhört tacksam över de barn jag fått och jag ska aldrig ta dem för givet. Att vara en del i deras liv är berikande och ger mig sann och äkta glädje.